a new era, a new beginning

Det har gått ungefär två månader sedan han fick brevet. Jag har fått telefonsamtal ifrån hans fru och från farmor som har försökt kontakta mig. Jag vill inte prata med någon utav dem, jag tycker det är falskt att de börjar kontakta mig nu efter att ha låtit det vara i så många år. Men. Något som fortfarande gör mig ledsen och sårad trots att jag har klippt banden är att han inte ens har försökt att kontakta mig. Inget brev tillbaka, inget telefonsamtal, inget sms, inte ett mail. Inte något. Inte ett ljud. Känner han att jag har gjort rätt? Eller bryr han sig inte om att han förlorat sin yngsta dotter? Ångesten jag känner inför honom är borta, den försvann i samband med att jag skrev brevet, men sårad känner jag mig fortfarande. Undanknuffad. Utanför. Detta känns som ytterligare ett bevis för att jag aldrig någonsin har varit del av familjen. Förra veckan när jag var i Herrljunga kändes det konstigt. Känns som om jag inte har någon koppling till det stället längre, mer än Robert. Det känns knappt som om jag levt större delen utav mitt liv där. Jag känner inget. Det finns massa minnen, men de känns nästan overkliga. En sak vet jag, jag kommer aldrig kunna bosätta mig där igen. Jag kommer aldrig kunna bo i samma "stad" som pappa igen. Aldrig.