a new era, a new beginning

Jag tog ett jättestort beslut i slutet av förra veckan. Vad det handlar om vet bara jag och två andra personer. Men jag övervägde fram och tillbaka länge, slets mellan två viljor och det var till slut så jävla skönt när en av viljorna segrade. Jag är jävligt nöjd med mitt beslut även om det innebar att jag fick låta en person gå ifrån mitt liv. Men eftersom jag mår så jäkla bra och känner mig så tillfreds med livet så gör det inget. Människor kommer och människor går.

Jag har lärt mig att mer och mer se till mig själv, inte bara göra andra nöjda och därmed slitas åt olika håll. Det känns skönt.

Jag känner mig jävligt lycklig och jag lovar att det andra beslutet inte hade känts lika bra. Nu är det jag och min fina familj som gäller, genom hela livet.

There is a possibility, there is a possibility, all that I have was all I´m going to get. There is a possibility, there is a possibility all I´m going to get is gone with your step, all I´m going to get is gone with your step. So tell me when you hear my heart stop, you are the only one that knows. Tell me when you hear my silence. There is a possibility I wouldent know. Know that when you leave. Know that when you leave. By blood and by mean. You walk like a thieve. By blood and by mean. I´ll fall when you leave.

Lykke Li - Possibility.

Jag slits mellan två viljor och har gjort en tid nu. Det är fan inte roligt och jag undrar när jag ska nå ett slutgiltigt beslut. Vilket beslut gör mig lyckligast i längden? Eller kan det vara så att det inte är något utav dom som gör mig lycklig?

Det har gått ungefär två månader sedan han fick brevet. Jag har fått telefonsamtal ifrån hans fru och från farmor som har försökt kontakta mig. Jag vill inte prata med någon utav dem, jag tycker det är falskt att de börjar kontakta mig nu efter att ha låtit det vara i så många år. Men. Något som fortfarande gör mig ledsen och sårad trots att jag har klippt banden är att han inte ens har försökt att kontakta mig. Inget brev tillbaka, inget telefonsamtal, inget sms, inte ett mail. Inte något. Inte ett ljud. Känner han att jag har gjort rätt? Eller bryr han sig inte om att han förlorat sin yngsta dotter? Ångesten jag känner inför honom är borta, den försvann i samband med att jag skrev brevet, men sårad känner jag mig fortfarande. Undanknuffad. Utanför. Detta känns som ytterligare ett bevis för att jag aldrig någonsin har varit del av familjen. Förra veckan när jag var i Herrljunga kändes det konstigt. Känns som om jag inte har någon koppling till det stället längre, mer än Robert. Det känns knappt som om jag levt större delen utav mitt liv där. Jag känner inget. Det finns massa minnen, men de känns nästan overkliga. En sak vet jag, jag kommer aldrig kunna bosätta mig där igen. Jag kommer aldrig kunna bo i samma "stad" som pappa igen. Aldrig.

Jag hade fått ett PIM från matteläraren nyss. JAG KLARADE LÄKEMEDELSRÄKNINGSTENTAN! Jag är så lycklig! Nu är det nya tag mot nästa tenta!

Nu när det börjar närma sig 1 års dagen för en viss liten tjej så tänker jag mycket tillbaka på hur förlossningen var, följande dagar var och dagarna innan. Det jag inte hade räknat med var slaget i magen. Att just de tankarna skulle komma tillbaka, ångesten. Det som legat begravt i några månader nu och inte ens berörts. Allt kom tillbaka med en fruktansvärd kraft och det är en tuff tid. Samtidigt som jag försöker glädjas åt Meja och hennes födelsedag så kämpar jag med att hålla mig själv flytande. Jag hoppas innerligt att detta försvinner lika snabbt som det kom tillbaka.

Nu börjar jag lessna. När ska de fatta att jag inte vill ha med dom att göra! LÅT MIG VA! Sluta ring till mig! Jag vill inte prata med er! Jag blir bara mer anti om ni ska börja höra av er som fan nu när jag inte vill ha något med er att göra, det är så jävla falskt!

Tänker massor, på allt möjligt. Är trött, men tror inte att jag kommer kunna sova. Jag behöver förändring i mitt liv, jag behöver göra något. Alla dagar är de samma. Vakna, göra välling, mata välling, byta blöja, få på kläder, frukost, på med ytterkläder, få ner ungarna till bilen, lämna Alfons, in med Meja i bilen, ur med Meja ur bilen, av med ytterkläder, lägga Meja, Facebook och bloglovin till Rachel Ray, kaffe, hämta vaken Meja, leka lite, mellanmål, blöjbyte, på med ytterkläder, ner till bilen, hämta Alfons, in i bilen, få in båda barnen, av med ytterkläder, fixa lunch snabbt, få båda barnen att äta, plocka undan, leka och vänta på att Tobias ska komma hem. Sen rullar det vidare så, varje förmiddag, varje vecka. Jag är uttråkad.
Jag har ingen energi eller tid till att bry mig om mig själv längre. Håret ser ut som ett fågelbo, sminket är orört, benen orakade, ögonbrynen som buskar, hyn i uppror, naglarna sönder. Det är ett under att jag får på mig rena kläder på morgonen. Jag som vill orka bry mig om mig själv!

Jag vill ha semester. Jag vill ladda batterierna. Jag vill vara barnledig, en hel helg. Men när?! Jag önskar verkligen någon kunde erbjuda sig istället för att vi ska behöva fråga.

Jo, jag har glömt att skriva uppdateringen om brevet till pappa. Det skickades i måndags och han fick det i tisdags. Hur jag nu vet det? Jo, hans nuvarande fru har nämligen telefonterroriserat mig sedan dess. Hon har ringt flera gånger på min mobil och lämnat meddelanden. Jag vill varken prata med henne eller höra vad hon har att säga, så Tobias lyssnade av meddelandet. Tydligen vill hon prata med mig ang brevet jag skickade till pappa. Jag vill inte prata med henne, och jag tycker det är patetiskt att hon börjar intressera sig för mig nu då hon inte har brytt sig ett uns tidigare.

Jag känner dock att en sten har lyfts sedan jag skickade brevet. Nu behöver jag inte träffa honom mer, jag behöver inte ha kontakt med honom överhuvudtaget och jag kan börja gå vidare. Många tror nog att det är lösa grunder som jag bryter med honom, men det är det verkligen inte. Det finns få personer som vet om hela historien bakom.

Hej Pappa.
Anledningen till att jag skriver till dig och inte hör av mig på annat sätt är för att jag har tagit beslutet att bryta med dig och mina halvsyskon.
Jag har aldrig känt mig som en del av familjen, jag har alltid upplevt att jag fått reda på saker sist eller blivit helt utesluten. Jag har alltid känt mig mindre värd jämfört med xxxx, xxxxx och xxxx. Jag har försökt att skapa en relation till dig flera gånger men tycker fortfarande att jag inte riktigt känner dig eller direkt vet något om ditt liv. Ännu mindre vet du om mig. Jag har försökt att glömma och förlåta många saker med hjälp utav kuratorer och psykologer men jag får ändå ångest varje gång vi pratar. Du har inte varit någon pappa till mig mer än det biologiska bandet. Du har inte visat intresse för mig eller mina barn, du har bara ställt krav att jag ska höra av mig med jämna mellanrum.

Jag har alltid varit rädd för att visa mig svag inför dig, just därför kan jag ha undvikit att höra av mig till dig i perioder. Du har svikit mig så många gånger genom åren som gått vilket har resulterat i att jag har svårt att lita på människor.

Jag har väntat i över 10 år på att du ska berätta för mig att du och xxx gifte er. Jag har vetat om det hela tiden, men jag har aldrig fått höra det från dig. Jag väntade i flera månader på att du skulle berätta att ni skulle få barn, det fick jag veta från dig sist av alla. Jag visste långt innan. Jag är din dotter men ändå visste hela släkten om det före mig!
Nu har jag väntat i flera veckor på att du ska berätta att eran son är född, men det har inte varit ett ljud.

Jag är besviken, arg och sårad över att ständigt vara utanför. Jag vill inte känna så mer, jag vill slippa den ångesten jag känner inför att ha kontakt med dig och syskonen.
Jag har en egen familj, jag är lycklig i mitt liv och jag känner mig redo att klippa banden. Något jag har övervägt i över 10 år.

Jag ber dig därför att inte kontakta mig mer. Jag vill inte heller att xxxx, xxxxx, och xxxx kontaktar mig mer. JAg har inte varit en del av xxxxx släkten på snart tjugo år och nu är det dags att avsluta.

All lycka till dig, xxx och eran son.

/Malin

Jag började gå hos min psykolog i torsdags och fick reda på att ångestattackerna och paniken beror på några tvångstankar som jag har burit med mig i snart ett år. Tankarna jag har handlar inte om några saker jag måste göra, eller rädsla för baciller eller så, utan det är mer en rädsla och oro. Vad det handlar om delger jag bara ytterst få personen och nu är det fyra personer som vet. Min make, mina två närmaste vänner och min psykolog.

Vissa dagar är bra och tvångstankarna är borta, men jag är alltid på spänn och förberedd på att de kommer tillbaka. I förrgår hade jag en riktigt jobbig dag när tankarna bara malde och malde i mitt huvud. Igår hade det lättat lite, och idag är det än så länge bra. Det är fruktansvärt jobbigt att ha tvångstankar men och jag kan känna att det finns en viss skam i att erkänna det.

De dagar jag umgås med någon, Tobias är ledig eller en bra dag över lag, så kan jag hålla det borta. De dagar är underbara. Jag vet att det bara är tvångstankar och att min hjärna spelar mig ett spratt, och jag kämpar med att intala mig själv detta varje gång. Jag hoppas att jag kommer få hjälp av min psykolog att få bort dessa tvångstankar och kunna leva ett lyckligt liv igen.

Men det är skönt att börja släppa på spärren, och kunna berätta om det. Det var ett stort steg att berätta för maken.