Absurd känsla
Det är jävligt mycket känslor som snurrar runt nu. Jag har längtat efter att ha barnen på förskolan, men samtidigt känns det helt konstigt att inte ha båda hemma eller Meja hemma. Men det är en vanesak.
Vintern tär hårt på mig i år. Jag är konstant trött trött trött. Och allt känns bara jobbigt. Jag är omotiverad att plugga, jag är omotiverad till att inte vara hemma och så vidare och så vidare. Jag hoppas allt släpper snart, att jag hittar motivation till skolan, även om det är tråkiga kurser framöver. Det är bara två år kvar, och två år utav livet är inget. Sedan kommer jag alltid att få vara hemma med mina barn och min man när jag inte jobbar. Jag kommer förhoppningsvis inte vara ofokuserad och en tråkig mamma.
Praktiker kommer allt närmare. Om 10 veckor har jag börjat. Det ska bli kul, men samtidigt känns det tungt att behöva lämna allt hemma. Men jag ser fram emot att lära mig massa saker, att få patienter att ta hand om, att prova på mitt blivande jobb. Men åh va jag kommer sakna min familj! Som tur är så kommer de kunna komma och hälsa på mig när jag inte har möjlighet att komma hem.
Har jag fått göra allt rätt, så hade jag pluggat innan barnen kom. Jag älskar dom över allt annat, men det tär på mig och det tär på relationen till barnen att plugga. Jag hoppas att de kommer förstå längre fram att det är för deras skull jag utbildar mig, för att få ett bra jobb och för att ge dom den bästa framtiden som är möjlig.
Nu ska jag sova och ladda inför morgondagen. Klockan ringer 05.30, barnen väcks vid 06 om de inte redan är vakna, 07 lämnas de på förskolan och 07.40 åker jag till Jönköping.
Vintern tär hårt på mig i år. Jag är konstant trött trött trött. Och allt känns bara jobbigt. Jag är omotiverad att plugga, jag är omotiverad till att inte vara hemma och så vidare och så vidare. Jag hoppas allt släpper snart, att jag hittar motivation till skolan, även om det är tråkiga kurser framöver. Det är bara två år kvar, och två år utav livet är inget. Sedan kommer jag alltid att få vara hemma med mina barn och min man när jag inte jobbar. Jag kommer förhoppningsvis inte vara ofokuserad och en tråkig mamma.
Praktiker kommer allt närmare. Om 10 veckor har jag börjat. Det ska bli kul, men samtidigt känns det tungt att behöva lämna allt hemma. Men jag ser fram emot att lära mig massa saker, att få patienter att ta hand om, att prova på mitt blivande jobb. Men åh va jag kommer sakna min familj! Som tur är så kommer de kunna komma och hälsa på mig när jag inte har möjlighet att komma hem.
Har jag fått göra allt rätt, så hade jag pluggat innan barnen kom. Jag älskar dom över allt annat, men det tär på mig och det tär på relationen till barnen att plugga. Jag hoppas att de kommer förstå längre fram att det är för deras skull jag utbildar mig, för att få ett bra jobb och för att ge dom den bästa framtiden som är möjlig.
Nu ska jag sova och ladda inför morgondagen. Klockan ringer 05.30, barnen väcks vid 06 om de inte redan är vakna, 07 lämnas de på förskolan och 07.40 åker jag till Jönköping.
Kommentarer
Trackback
